Hej Jenny Andreasson, regissör och projektledare för Spetsprojektet, vad gjorde du i Mumbai?
Jag har varit på WPI:s konferens med kvinnliga dramatiker från hela världen. WPI står för Women Playwrights International och de anordnar konferenser vart tredje år som lockar en stor grupp människor. Jag reste dit tillsammans med Birgitta Englin, Rani Kasapi och Nadia Izzat. Det har varit en helt fantastisk vecka med roliga möten, diskussioner, readings och föreställningar. Både äldre och yngre dramatiker från bl a Indien, Australien, Indonesien och Norge. Och det roligaste av allt - Riksteatern kommer att arrangera nästa konferens i Stockholm 2012! Delegaterna röstade fram Sveriges förslag under stort jubel. Vi har redan börjat planera lite och vi kommer att behöva hjälp av många inom folkrörelsen för att kunna erbjuda en lika bra, varm och rolig konferens som i Mumbai.
Hur har reaktionerna varit när du berättat om vårt arbete?
- Jag berättade om Spetsprojektet och Birgitta berättade om arbetet med att mainstreama jämställdhet och mångfaldsperspektivet inom svensk scenkonst och inom Riksteatern och vi fick ett mycket starkt gensvar! Jag blev uppsökt efteråt av dramatiker från bl a Holland, Australien, Kanada och USA som vill göra liknande projekt, och vi förstod att i Indien har man också börjat forska kring en kvinnlig tradition inom teatern och berättarkonsten.
Vad har du lärt dig av de andra deltagarna?
- Att världen är liten och stor på en och samma gång. Det uppstod hela tiden tänkvärda meningsutbyten och jag fick verkligen syn på att många frågor beror väldigt mycket på sammanhanget man kommer ifrån. Till exempel så utbröt en spontan och stark diskussion efter en reading av en amerikansk pjäs om slöja mellan pjäsförfattaren (som var emot en lagstiftning mot slöja eftersom det hindrade hennes frihet att välja själv) och en dramatiker från Pakistan (som inte önskade sig något hellre än att få en lag som förbjöd slöjan och den inkräktande roll den har på henne och kvinnor i Pakistan). Sen fick jag verkligen en stärkt intryck av hur snabbt världen är på väg att förändras, att vi i Sverige är väldigt långt ifrån världens centrum och att det är pinsamt att jag inte vet mer om länderna och kulturerna som har världens största befolkningar.
Vad har varit det allra roligaste med att arbeta med Spets?
- Det roligaste har varit att det har gått att bevisa att det finns så mycket bra teater skriven och gjord av kvinnor genom historien och att känna att publiken verkligen tycker om det och får syn på något nytt. Det har varit många oförglömliga kvällar i salongen och många starka repetitionspass med skådespelarna och övriga teamet.
Vad har varit det svåraste?
- Det svåraste har varit att nå ut med budskapet utanför teaterns innersta krets om att vi behöver ändra vår historiesyn. Jag tycker vi lyckats höja medvetenheten jättemycket inom teatern, men fortfarande finns så mycket att göra för att demokratisera historien och låta fler röster höras där.
Det bästa du upplevde under veckan i Mumbai?
- En föreställning med olika artister från en indisk folkteater som härstammar från Maharashtraregionen, där bönderna sjöng och dansade och spelade för att få ett avbrott i det monotona arbetet ute på fältet. Från början var det bara män, och de spelade ofta kvinnor, sen kom kvinnorna med också och vi fick se flera underbart komiska och rytmiska framträdanden med kvinnliga artister som verkligen knockade oss. Trots att jag inte fattade ett ord (annat än "schampo" och "shoppingbag") skrattade jag högt flera gånger och rycktes med lika mycket som den indiska publiken som var helvild. Det var en helt oslagbar kombination av dans, sång, musik och stand up.
/Helena Salomonson, stabschef, Riksteatern
0 kommentarer:
Skicka en kommentar