Säkerhetsvakten har dragit vidare och vi är en mängd erfarenheter, kunskaper och vänner rikare.Vi trodde att vi hade planerat allt i detalj, vi hade gått igenom raider och checkat med Riksteatern, vi hade fört samtal med universitetet om seminarium, vi hade gjort alla överenskommelser med Kurdistan, ett band som gav konsert efter föreställningen, vi hade öppnat biljettförsäljningsplatser på fyra olika ställen i stan och vi hade ordnat med barnvakt för familjer med barntillsynsproblem.
På kvällen den fjärde kl 16 skulle teaterfolket komma och vi mötte upp på stationen. Den här eftermiddagen hade SJ ett relativt gått förhållande till snömannen och tåget var bara en timme försenat. Vi som mötte upp på stationen var förutom mig, den kurdiska samarbetsgruppen (som inte är en förening utan ett nätverk) som bestod av Ali, Nazanin, Adnan och Shawn samt Pelle som jobbar som föreståndare för medborgarkontoret på Kronoparken där universitetet ligger och där allting vi planerat skulle hända.
Den femte på morgonen skulle hyrbilen komma och jag hjälpte till med guideningen upp till universitetet. På väg upp till universitetet säger Dana att Ahmad tyvärr inte kunde vara med på seminariet som vi skulle hålla. Han var orolig och ville koncentrera sig på föreställningen. Glad i hågen sa jag att i så fall får vi väl be Arsalan som regisserat att berätta om föreställningen, men tyvärr han kunde inte heller. Efterson jag visste att ett 30-tal kurder skulle komma för att lyssna och träffa Ahmad, anade jag att det inte skulle vara helt lätt, men vi fortsatte med gott humör och konstaterade att Dana fick gå in i deras ställe, vilket han var modig nog att göra. På universitetet väntade TV för inslag i Kulturnyheterna och lokal-TV samt Värmlands Folkblad som vill följa upp sin helsidesartikel med en intervju med Ahmad. Senare på kvällen följde också Nya Wermlandstidningen upp sin helsida med ett mingelrep0rtage och täckte upp barnverksamheten.
Så här dags verkade allt lugnt förutom seminariet och att vi inte riktigt visste hur många som skulle komma. Vi svenskar var rädda då vi visste att vi inte sålt mer än knappt hundra biljetter, men samarbetsgruppen sa att kurder aldrig köper förköp så det var lugnt det skulle bli gott om publik till kvällen. Vi får tro på dem med kunskap om publiken, blev slutsatsen.
'Efter att TV och press dragit vidare startade arbetet med att förbereda föreställningen. Lite lugnt kan vi väl konstaterat att det som stod på Riksteaterns raider, knappast stämde med vad verkligheten blev i mötet mellan regissör, skådelspelare och tekniker. Efter två timmar var det dags att leta efter ytterligare en tekniker och för oss andra att starta seminariet.
Vi hade drygt 60 deltagare på seminariet och det blev trots avsaknad av regissör och skådesplare en formidabel succé. Dana berättade om bakgrunden till föreställningen, och villkoren i Kurdistan att arbeta som konstnär. Efter honom höll Qadir från gruppen Kurdistan, ett lysande föredrag om kurdisk musikhistoria och de instrument som spelas. Tyvärr var vi tvungna att korta alla inlägg för att tekniken skulle hinna få ordning på lokalen, så vi hade alla gärna velat haft mer och djupare kunskaper i detta ämne. Sist så pratade Ali om sitt liv i exil i Karlstad läste egna dikter och visade ett utdrag ur en film som han gjort tillsammans med landsmän och som tog upp integrationsfrågor ur ett invandrarperspektiv.
Efter avslutat seminarium vidtog soundcheck för Kurdistan, som behövde 14 mikrofoner istället för de fyra som vi trott och massor med medhörning och annat... Inget stort men teknikerna fick jobba och det gjorde dom. Då tre timmar återstod till föreställningen forstatte slutarbetet med Säkerhetsvakten. Vi arrangörer stressade runt med både det ena och det andra och när vi mitt i denna stress tittade upp var klockan redan 18.30 och vi upptäckte att foajén redan var fylld med mer än tvåhundra personer, och detta en halvtimme innan föreställningen startade.
Det började lukta succé, Värmlands Museum och SENSUS gick omkring och raggade deltagare i ett projekt som startade denna kväll. Projektets syfte är att vidga det värmländska imateriella kulturarvet till att inte bara gälla etniska värmlänningar utan också de nya så att även de kan finna sin historia i vårt gemensamma kulturarv. Solkurd, det lokala fotbollslaget, stod i garderoben och tog emot kläder och pengar till den egna verksamheten. Det enda problem vi kunde se var att barnvakten inte dykt upp och det var bara en kvart kvar till föreställning. Tolv minuter innan kommer de och barnverksamheten tog sin början. Dockteater för de minsta barnen.
I aulan samlas publiken som nu är mer än 250 personer. Den stora Aulan känns välfylld och stämningen är på topp. Publiken är mycket blandad både vad gäller kön, ålder och etnicitet. Vi arrangörer andas ut, vi har gjort vårt jobb och vi kan njuta av föreställningen... DÅ BRAKAR TEXTMASKINEN!!!!
Hälften av publiken förstår ingenting av det som sägs på scen, men den andra halvan skrattar och har roligt. Skulle nu den svenska delen av publiken kräva pengarna tillbaks eller vad skulle hända? Men nej!
Räddningen för kvällen var det fantastiska skådespeleri som Ahmad bjöd på och många med mig kunde konstatera att det var bra för upplevelsen att bara få uppleva detta konstnärskap utan att behöva pendla mellan text och gestaltning. Den svenska delen av publiken nöjde sig med erbjudandet att manus skulle finnas tillgängligt på Riksteatern Värmlands hemsida från måndagsmorgonen.
Då pausen var slut fick publiken se och lyssna på den musik som Qadir Elyasi pratat om på seminariet och som vi nu fick avnjuta. En konsert som vi i Karlstad bara kan beklaga er andra arrangörer att ni inte fick ta del av. En fantastisk konsert med underbart skickliga musiker. Konserten hade gärna fått fortgå hela natten, men brandlarmet gjorde att vi skulle vara ur lokalen senast kl 22 och motvillgt startade vi vår resa tillbaks till vår vardag. Vi var många som fått uppleva nått utöver det vanliga och med mängder av nya intryck, nya vänner. Med mängder av nya idéer om vad vi skall göra nästa gång ringande i mina öron startade jag färden hem i natten och till drömmarna som bara fortsätter...
Tack alla ni som medverkade till att göra kvällen oförglömlig
Säkerhetsvakten i Karlstad
Tolken pratar hela tiden så vi kan ratta in rätt volym.
Därefter kommer skådespelarna in, en i taget för att presentera sig. 
De berättar namn och vad karaktären gör, lite om kläder och annat som är bra att veta. 
Biträdande balettchef Liselott Berg höll ett anförande och förklarade en hel del om modern dans och om GöteborgsOperans roll som dansscen. Det blev kort sagt en väldigt givande eftermiddag och kväll! 
Vi som samlats den här kvällen var Riksteaterföreningar från Trollhättan, Åmål, Falköping och vi i Uddevalla. Vi pratade mycket om att GöteborgsOperan tar en del av det ansvaret som rimligtvis borde ligga på Riksteatern i regionen. Att hjälpa oss så vi får samlas då och då och byta erfarenheter. Detta lovade Trollhättans representant ta med sig och framföra.
Konstaterar att vi fortsätter synas! Här på kulturskolan i Uddevalla, ingen som går in där kan undgå vad vi har på programmet:-)
